Livet runt de 30

Cancer

<--Tillbaka

Livmoderhalscancer (cervixcancer)

Varför blir det cancer?
Slemhinnan på livmodertappen utsätts för en hel del påfrestningar. Mekanisk nötning men också angrepp av bakterier och virus, som kan orsaka skador i cellerna. Om kroppen inte lyckas läka eller oskadliggöra de förändrade cellerna kan det leda till att kontrollen av celltillväxten sätts ur spel. Tumörer kan då utvecklas i slemhinnan eller i körtlarna, så kallad livmoderhalscancer.
Den viktigaste orsaken till livmoderhalscancer är att man någon gång har smittats av ett virus, som kallas humant papillomvirus (HPV).

Livmoderhalscancer utvecklas vanligtvis mycket långsamt. Från tidiga förändringar till fullt utvecklad cancer kan det ta tio till femton år. De flesta förstadier läker av sig själva och det är bara en liten andel som utvecklas till cancer. Om cancertumören inte behandlas växer den så småningom och sprids från slemhinnan in i livmoderhalsen och vidare ut i bäckenet. Cancerceller kan också spridas via lymfbanorna till lymfkörtlar i bäckenet. Spridning sker också via blodet till andra organ som lever, skelett och hjärna. Detta kallas metastasering, och innebär att förutom modertumören finns också dottertumörer.
Livmodercancer orsakas av ett vårtvirus. Det finns mer än hundra olika typer av detta virus som kan uppträda på olika ställen i kroppen. Vissa typer orsakar vårtor på händerna och andra gör att man får vårtor i underlivet, så kallade kondylom. Dessa sjukdomar har inget med cancer att göra. De typer av viruset som kan orsaka cancer i livmoderhalsen ger inga synliga förändringar och orsakar inga symtom.

Kondylomvirus
HPV-virus i underlivet sprids sexuellt och är vanligt. Av alla som blir smittade är det endast en bråkdel som drabbas av cancer. Oftast bekämpas viruset av immunförsvaret och infektionen läker ut. Forskarna arbetar nu mycket aktivt för att framställa ett effektivt och säkert vaccin mot just HPV-virus.

Gynekologisk cellprovtagning
Sedan gynekologisk cellprovtagning infördes i Sverige i mitten av 1960-talet har antalet kvinnor som drabbats av livmoderhalscancer halverats. Varje år får knappt 500 svenska kvinnor livmoderhalscancer. Betydligt fler, ungefär 30 000 kvinnor, får besked om att de har cellförändringar. Av dessa 30 000 behöver ungefär en tredjedel genomgå någon form av behandling. De flesta som drabbas av cancer har ej deltagit i hälsokontollen!

Livmoderhalscancer är mycket ovanligt före 25 års ålder. Vanligast är sjukdomen hos kvinnor mellan 35 och 40 år och hos kvinnor över 75 år.
En gynekologisk cellprovskontroll kan leda till att förstadier till livmoderhalscancer upptäcks och behandlas innan cancern har utvecklats.

Det anses tillräckligt att genomgå en gynekologisk cellprovskontroll vart tredje år för att förhindra att livmoderhalscancer utvecklas. Alla kvinnor i Sverige kallas regelbundet till kontroller. Man blir vanligen kallad första gången när man är mellan 23 och 25 år och kontrollerna fortsätter upp mot 60 års ålder. Det varierar något mellan olika landsting. Att genomgå cellprovskontroller ger inte ett fullständigt skydd mot livmoderhalscancer men förhindrar ett stort antal insjuknanden och möjliggör att man hittar cancern i ett tidigt stadium. Det innebär enklare behandling och färre biverkningar.

Även om sjukdomen upptäcks i ett senare skede finns goda möjligheter till behandling som kan bota eller förlänga livet. Två av tre kvinnor blir helt botade från livmoderhalscancer. Behandlingen av livmoderhalscancer innebär oftast att man inte kan få barn.

När man har förstadier till livmoderhalscancer har man inga symtom, utan läkaren/barnmorskan kan bara hitta dem vid en gynekologisk cellprovtagning. Även om man har fullt utvecklad livmoderhalscancer i tidigt stadium kan man vara helt symtomfri. Det vanligaste symtomet på livmoderhalscancer är blödningar. Dessa kommer i regel i samband med ansträngning eller vid samlag.

Hur ställer man diagnos?
En gynekologisk undersökning då läkaren kan ta ett vävnadsprov från livmodertappen. Ibland används ett mikroskop (kolposkop) för att bättre se förändringarna. Vävnadsprovet analyseras på ett laboratorium, vilket tar två-tre veckor.

Ytterligare utredning
Om det visar sig vara livmoderhalscancer får man genomgå fler undersökningar som lungröntgen, datortomografi eller magnetröntgen för att få veta om cancern har spridit sig. När man ska få besked från läkaren kan det vara klokt att ha med sej en anhörig eller nära vän. Om man får ett cancerbesked blir man ofta chockad. Det kan då vara svårt att uppfatta den information man får och att ställa alla frågor man har.
På många kliniker som behandlar cancer finns ett team med sjuksköterska, psykolog och/eller kurator som arbetar med att hjälpa människor igenom den kris ett cancerbesked innebär. Det finns också patientföreningar, där man kan få information och kontakt med andra kvinnor som har egna erfarenheter av sjukdomen.

Behandling
Livmoderhalscancer kan behandlas med kirurgi, strålbehandling eller cytostatika. Ibland kombineras behandlingarna för att ge bästa resultat. Vilken behandling som är lämplig avgörs efter genomgången utredning och i samråd med specialister i gynekologiska tumörsjukdomar och beror på hur utbredd sjukdomen är.

Vid en operation tas livmodern bort tillsammans med övre delen av slidan och de lymfkörtlar som finns i nedre delen av buken. Äggstockarna kan möjligtvis lämnas kvar hos yngre kvinnor.

Operationen görs vanligen på kvinnokliniken vid ett universitetssjukhus om inte tumören är mikroskopiskt liten då den kan göras på kvinnokliniken på orten. Operationen tar en till fyra timmar och man vårdas efteråt på sjukhuset i 4-7dagar. Om man har en mindre tumör och fortfarande önskar kunna föda barn, kan det ibland räcka med en mindre operation för att bevara den möjligheten. Operationen, som kallas trachelektomi, innebär att nästan hela livmoderhalsen tas bort och att en tråd, så kallat cerklage, sätts in för att hålla ihop den förkortade livmoderhalsen.

Strålbehandling ges ibland som enda behandling och i vissa fall i kombination med kirurgi eller cytostatika (cellgifter). Den kan antingen ges genom ett inlägg i slidan, så kallad brachybehandling, eller som yttre strålbehandling mot bäckenet.

Om man får yttre strålbehandling mot bäckenet pågår behandlingen bara i några minuter, men upprepas varje vardag under fem veckor. Man ligger vanligtvis inte på sjukhus utan kommer bara dit för de korta behandlingarna.

Livmoderhalscancer är känslig för cellgifter, särskilt i kombination med strålbehandling. Därför får man numera ofta cytostatika samtidigt med yttre strålbehandling om tumören är stor eller om den har spritt sig till lymfkörtlar. Vid återfall av sjukdomen kan man också få cytostatika. Biverkningarna beror på hur intensiv behandling man får, men också på hur gammal man är och om man har andra sjukdomar. Påverkan på tarmfunktionen t.ex. diarréer en period är inte ovanligt. Trötthet är en annan vanlig biverkan.

Det kan bli svårare att ha samlag om slidan förträngs eller förkortas genom behandlingen. Riskerna för det ökar också med kombinerad behandling. För att förebygga och lindra symtom från slidan är det viktigt att man får behandling med östrogensalva i slidan. Om äggstockarna tagits bort vid operationen eller slutat att fungera till följd av strålbehandling och man kommit i ett för tidigt klimakterium kan man få östrogentillskott i form av tabletter eller plåster.
Efter en behandling för livmoderhalscancer går man på kontroller regelbundet under fem år. Kontrollerna innebär en vanlig gynekologisk undersökning och är till för att upptäcka återfall av sjukdomen och eventuella komplikationer som man kan ha fått av behandlingen. Om det behövs får man också göra andra undersökningar.
Risken för att bli sjuk igen är störst under de första tre åren efter att behandlingen är klar.

Om tumören återkommer efter enbart kirurgisk behandling finns det möjligheter att framgångsrikt behandla den med strålning. På samma sätt kan man bli botad av en operation om man får återfall efter enbart strålbehandling.

Om tumören kommer tillbaka i lymfkörtlar eller i andra organ är chansen att man blir frisk mycket mindre, men behandling med strålning eller cytostatika kan ge god lindring under lång tid. På många sjukhus finns särskilda smärtteam, som kan erbjuda olika behandlingar om tumören orsakar smärtor som inte vanliga värktabletter hjälper mot.

Ställ en fråga till gynekologen
Upp igen
<--Tillbaka

ANNONSER